Måste ju skriva lite om dom braiga dagarna också!

Igår var jag och Carro i metropolen Alvesta och lyssnade på Anders Hallgrens föreläsning.
Jag fick också veta att jag suger på vägbeskrivningar!
Jag tror min kommentar var: Där ligger i alla fall en motorväg!!!

Föreläsningen var bra och roligt (särskilt Anders hund-poser) och jag fick tips på något tillskott som man kunde ge till Ozzy när stressen med nyår börjar komma. Annars hade jag hade velat ha lite mer info och längre frågestund.
Man kanske ska satsa på ett heldags-seminarium nästa gång!

Det var precis så vi kom iväg då Carro körde runt med punktering på bilden tidigare på dagen.
Tur att Carro fattade att någon vinkade åt henne
Annars brukar man bara göra som pingvinerna i Madagaskar-filmen: Smile and wave, just smile and wave

På tal om vinka så tyckte Ozzy plötsligt idag att vindrutetorkaren i bakrutan var det äckligaste i världen och kom hoppandes över till baksätet - typiskt Ozzy-spel!!

Till nåt helt annat så SNÖADE det nu ikväll - det är ju F.. också!
Kallt och jävligt, halt och sen kommer man på att man inte har några bra skor.
Snabbspola lite fort till julafton Ge mig mina paket och låt mig få tillbaka sol, värme och bad!!!

“ Vintern suger! „

jag och Mr Crazy på min födelsedag

Kommentarer (1)

Nu är det snart 2 månader sedan Zebbe lämnade oss och det är hemskt att tänka på att han är borta

Jag pratar gärna om honom och tittar på kort och gillar att minnas saker som han gjorde, men jag kan inte tänka på att han inte lever längre.
Hemma så kan jag bryta ihop och gråta när dom tankarna kommer, ute förtränger jag och försöker prata eller tänka på något annat

Jag gav pappa lite av hans aska och jag och Ozzy var med när han lade honom på två av ställena dom brukade gå på.
Det tredje stället var under pappas buske i trädgården som Zebbe alltid låg under när pappa brukade passa honom.

Själv har jag den största delen av askan kvar hemma, jag är inte redo att säga adjö ännu.
Tror inte att jag kommer att bli redo att sprida allt någonsin – jag kommer nog att spara en del av honom för alltid här hemma.

Ozzy och jag är tacksamma för våra underbara kompisar Linda och hennes flock och Carro och Greta-grisen.
Förutom att vi gillar dom från början så är dom en anledning att komma ut och göra saker och gå trevliga promenader.
TACK!!

Alla snälla nätvänner som har så mycket medkänsla och värme är också så uppskattade – det hade varit tommare utan er!

Jag önskar att jag kunde få något tecken på att min Rotta mår bra eller i alla fall få drömma om honom.
Jag läste att det var vanligt när man sörjde, men jag har varken trott att jag sett något tecken eller ens drömt en vanlig dröm om honom.

Sista rundan på kvällen är särskilt tom – alltid när Ozzy och jag kom tillbaka från vår längre promenad så kom Zebbe alltid lunkande mot oss med ett Rottis-leende.
Nu är vi bara ensamma.

http://se.youtube.com/watch?v=AratTMGrHaQ

“ The Angel said I could wait outside and wait for you to come, because Heaven just would´nt be Heaven if I went in alone „

Här vilar Zebbe - nu för alltid

Kommentarer (1)

Igår fick jag hem brevet som jag har letat efter i brevlådan varje dag:

Askan efter Zeb
Vi vill härmed meddela att askan kommit tillbaka från kremeringen.

Bara några få ord men som skär i hjärtat på mig.

Ozzy och jag gick till djursjukhuset för att hämta hem Zebbe och jag försökte att koncentrera mig på allt annat i väntrummet än vad vi skulle göra.
Det gick väl så där ändan tills sköterskan kom ut med urnan i en påse och visade mig ettiketten där det stod:
Zeb
Mitt namn
Växjö 080912

Då kände jag direkt hur ögonen började fyllas och jag vet inte hur vi kom ut därifrån.
Jag vet att jag fick stanna utanför för att det kändes som att jag inte fick någon luft och att jag måste ha gjort något ljud för dom som skulle in på djursjukhuset tittade till på mig.
Ozzy och jag satt ett tag i skogen innan vi gick hem för att kunna gråta och lugna ner mig tillräcklig för att kunna gå hem.

Min älskade Zeb med den underbara Rottis-kroppen som brukade krypa upp mot mig för att gosa finns nu inte längre - bara aska finns kvar !

Jag kommer aldrig mer få krama honom, köra in mina fingrar i hans päls. Ingen kommer att lägga sitt huvud i mina knän och titta upp på mig med underbara bruna ögon.
Ingen kommer att gå jämte mig i mörkret och få mig att känna mig säker och ingen kommer att sitta jämte min säng när jag är sjuk.
Aldrig mer får jag se läpparna dras upp över tänderna i ett leende och jag vet inte längre att klockan är 20,00 för ingen sitter längre ute vid matskålen.

Zebbe förstod alltid vad man sa hemma och han var alltid noga med att kolla av och läsa mig – det räckte med ett höjt ögonbryn eller ett svagt leende för att han direkt skulle veta vad han skull göra.

Jag undrar om han förstod vart han skulle när vi åkte in till djursjukhuset, men jag tror inte det.
Han var så glad hela vägen och även inne på djursjukhuset.
Jag tror dock att han förstod när han fick den lugnande sprutan för då ville han inte somna. Jag kände hur han kämpade emot avlivningssprutorna och jag tror tyvärr inte att han ville somna in

Hur ont han än hade så ville han stanna kvar med oss även om han led – han tappade ju aldrig livslusten, det var bara kroppen som gav upp.

Nu får vi vänta på en fin dag då vi ska sprida lite av hans aska på hans favoritställe och nu är det min tur att lida istället.

Älskar dig så mycket Rottis-ängeln!!

“ A golden heart stop beating,a friend was put to rest. God broke our hearts to prove us, he only takes the best. „

Vad som är kvar av min ängel

Kommentarer (4)