Snart har det gått en vecka sen Zebbe somnade in och det är hemskt!

Jag har massor med tankar och känslor som bara bubblar inombords och som kommer ut i portioner som utbrott när som helst.

Jag tänker på hur det gick till.
Hur Zeb mådde.
Om det var rätt beslut.
När kommer jag att få tillbaka hans aska?
Tänk om dom slarvar bort honom?
Kommer jag att glömma honom?
Kommer jag att glömma hur det gick till eller komma ihåg något annat än hur det var?


På helgen var Zebbe så pigg och glad och lekte ute med mig och Ozzy och ville vara med och träna och promenera.
Sen kom bakslaget som alltid efter att han ansträngde sig.
Hans artros i höger tass blommade upp och han började halta kraftigt i början av veckan och vi gav han lite extra tillskott, hade hans back-on-track på och masserade och tog det lugnt.

Men istället för att bli bättre så satte hans ryggproblem in och på onsdagskvällen så ramlade han i trappen och åkte ner dom sista trappstegen.
Han var så rädd och skämdes och man kunde se hur det spände runt ögonen av smärta.
Han fick ligga med vetevärmare om tassen och lätt ryggmassage, men på torsdagsmorgonen var han ännu värre och han kunde knappt gå runt huset och ville inte ens gå från tredje rummet till köket för att äta mat.
Han bara låg på golvet och tittade på mig med dom stora bruna ögonen och när jag riktigt såg honom så visste jag att jag inte kunde behålla honom för mig själv längre.

Så fort dom öppnade så ringde jag djursjukhuset och dom frågade om jag ville boka en tid eller ta en akuttid samma dag. Jag valde att ta akuttiden för jag visste att om jag bara hade fått en minimal strimma av hopp så kanske jag hade valt att vara självisk och behålla honom bara en liten tid till.
Vi fick tid vid 10,45 och jag ringde Marcus som kom hem.

Dom sista timmarna fick han flertalet Rimadyl för att ta bort den värsta smärtan och var ute och gosade, fotograferade, filmade och tränade med Zebbe.
Han var Så glad för att han fick träna lydnad och hade så kul när han busade runt, men så fort han lugnade ner sig så haltade han grovt även genom allt smärtstillande.
Sista tiden innen så var vi bara tillsammans och gosade. Zebbe har alltid gillat närkontakt med kramar och ligga nära och han kurrade av välbehag och snarkade snart i min famn.

Sen var det dags att gå och Zebbe var så glad att han skulle få gå någonstans ensam med matte och husse.
Vi hade beställt en taxi och när jag sa att han skulle få åka bil så ökade han tempot och haltade på för han trodde att vi skulle göra något roligt.

När vi kom till djursjukhuset så väntade Marcus och Zebbe kvar medans jag gick in för att ordna med betalningen och jag kunde inte sluta gråta.

Jag gick och hämtade ett grisöra som Zebbe skulle få och i kassan var några av tjejerna som Zebbe brukade träffa när han gick i water-walkern. Även dom höll på att börja gråta när dom hörde att det var Zebbe som skulle in och i allt det hemska så var det ändå skönt att fler har tyckt om min älskade Rottis.

Så fick jag hämta Zebbe och Marcus och han gick som vanligt in och hälsade på alla sköterskorna som var bakom disken. Sen skulle vi gå in i ett av undersökningsrummen, men Zebbe gjorde som han alltid har gjort och skulle upp på vågen. Men han missade med ena tassen och trillade istället.
Min stackars, stackars hund kunde inte ens gå upp på vågen

Vi fick en stund ensamma med Zebbe innan sköterskan kom in för den lugnade sprutan. När Zeb hade fått den så fick han sitt grisöra och han var så glad över att vara där och att han skulle få uppmärksamhet från all snäll personal igen.

Zebbe somnade aldrig av den lugnande utan hade huvudet uppe och ville upp och hälsa igen när sköterskan kom tillbaka. Hon satte om gummibandet, rakade lite på tassen, rispade upp med skalpellen och satte i kanylen.
Vid den här tiden ville jag bara säga att allt var ett misstag, att vi hade ångrat oss och att vi ville gå hem igen.

När veterinären kom in så förklarade hon vad som skulle hända och vad sprutorna var för något.
Zebbe låg med framänden och huvudet i mitt knä och ville som vanligt se vad som skulle hända.

Veterinären använde första sprutan
Zebbe tittade rakt på mig och jag sa att jag älskade honom

Veterinären använde andra sprutan
Zebbe såg tröttare ut och hans andning blev tyngre.
Han tittade fortfarande på mig och hans tass var varm i min hand.

Veterinären använde tredje sprutan
Zebbe började sluta ögonen, men jag kunde fortfarande känna honom kämpa som han alltid gjorde när han skulle få lugnande.
Jag klappade hans öron och ångrade mig något fruktanvärt över vad jag hade beslutat.

Veterinären använde den fjärde sprutan
Zebbe somnade, hans hjärta slutade slå och han var inte längre kvar hos oss.
Mitt hjärta dog och jag försökte förtvivlat se något slags tecken på liv – men det fanns inget.

Veterinären väntade en stund och kollade sen noggrant på flera ställen om det fanns något hjärtljud kvar, men det fanns inget och hon lämnade oss för att säga adjö.

Jag kunde knappt andas och det gjorde så ont i bröstet att jag inte visste vad jag skulle ta vägen.
Vi satt ett bra tag och klappade Zebbe, kramade honom, berättade att vi älskade honom, att vi aldrig skulle glömma honom och allt kändes overkligt.

Den sista stunden ville jag ha ensam med Zebbe och Marcus gick ut och väntade utanför.
Jag lade mig jämte honom som vi brukade ligga när vi gosade med hans rygg mot bröstet. Jag drog fingrarna genom hans ännu varma päls och borrade ner näsanbakom öronen som fortfarande luktade min Zeb.
Jag pussade honom på nosen, berättade att jag aldrig kommer att älska någon annan som jag älskade honom och jag försökte gå flera gånger, men kunde inte.
Han låg ju där alldeles ensam på golvet.

Jag tog ett sista kort på honom för att han och se att han vekligen är död och så höll jag om honom en sista gång innan jag gick och det kändes som att jag också skulle dö. Jag hyperventilerade, skakade och höll Zebbes halsband krampaktigt i händerna.
Sen helt plötsligt blev jag helt tom och när vi gick tillbaka utan Zeb så kunde jag knappt känna något alls.

Så är det fortfarande antingen känns det som att jag ska gå under eller känns det inget alls.
När vi kom tillbaka så kom solen fram och Marcus sa att det var Zebbe som hade kommit dit – älskade vännen, är du där?

Ligger hans kropp fortfarande kvar på djursjukhuset eller har dom skickat iväg honom?
Hur låg han och hur transporterade dom honom – i en påse?
Det tar 3-4 timmar att kremera en hund till aska – hur lång tid tar det att sörja min älskade hund?

“ Dom döda är inte borta, dom har bara gått ett stycke i förväg „

Älskade vännen!

Kommentarer (2)

Klockan 11.00 fick Zeb sin lugnande spruta och kl 11.15 somnade han in lugnt i mitt knä.

Jag saknar honom så att det gör ont i kroppen!

Jag ville så gärna säga att vi hade ångrat oss eller bara tagit hem honom igen och jag var tvungen att kolla flera gånger så att han verkligen var borta.
Han såg bara ut som att han sov och det var det svåraste jag någonsin har gjort - att lämna honom där på golvet alldeles ensam

Zeb - Matte kommer älska dig för evigt och du kommer alldid att vara min första och mest speciella hund och vän.
Vänta på matte så ses vi!



My best friend closed his eyes last night,
As his head was in my hand.
The Doctors said he was in pain,
And it was hard for him to stand.

The thoughts that scurried through my head,
As I cradled him in my arms.
Were of his younger, puppy years,
And OH...his many charms.

Today, there was no gentle nudge
With an intense "I love you gaze",
Only a heart thats filled with tears
Remembering our joy filled days.

But an Angel just appeared to me,
And he said, "You should cry no more,GOD also loves our Rottweilers,
HE's installed a 'doggy-door"

“ Angels Are just Rottweilers with wings „

Sista dagen 080904

Kommentarer (4)

Idag vid 10.45 har vi fått tid hos veterinären - inget kommer någonsin att bli sig likt


Snow is falling down on this glorious land
Colours fading, turning into white again
To fallen heroes angels sing, they cry their winter tears
Endless mourning days will turn to years

So this is goodbye, I take leave of you and
Spread your wings and you will fly away now, fly away
Now

Nothing on earth stays forever
But none of your deeds were in vain
Deep in our hearts you will live again
Youre gone to the home of the brave

Every solemn moment I will treasure inside
Even though its hard to understand
T hat a silent wind can blow the candle out
Taking everything leaving the pain far behind

You call out my name, but your voice is fading
Into the wind, embraced, youll fly away now, fly away
Now

Nothing on earth stays forever
But none of your deeds were in vain
Deep in our hearts you will live again
Youre gone to the home of the brave

My eyes are closed I feel youre faraway ( so close )
Far beyond that shining star
I know youll find what youve been fighting for
Far beyond that shining star

Down on bended knee I pray, bring courage to these souls
Makeem live forever in the heart of the bold
So I say farewell my friends, I hope well meet again
When time has come to fall from grace

So this is goodbye, I take leave of you and
Spread your wings and you will fly away now, fly away
Now

Nothing on earth stays forever
But none of your deeds were in vain
Deep in our hearts you will live again
Youre gone to the home of the brave

“ Du tror att hundar inte kommer till himlen? Jag kan tala om att dom kommer dit långt före någon annan „

Min älskade!

Kommentarer (1)